onsdag 22 oktober 2014

Först vid ubåt 137 i Karlskrona

 Avslöjade för örlogsvakt: 

Det står en ubåt på grund 50 meter från land!



Jag var förste journalist som kom till Karlskrona Örlogsbas för 33 år sedan. En rysk ubåt på grund! Sen jobbade vi natt och dag fram till den 6 november då ubåten överlämnades till Sovjet. En spännande upplevelse och helsidorna fanns att läsa i Göteborgs-Posten. 

Det var en ren tillfällighet att jag råkade hamna där. Jag bevakade turistfrågor för Göteborgs Posten på den tiden och var på en  konferens på Ronneby brunn. Framåt kvällen den 28 oktober skulle vi äta middag och klätt upp oss för detta. När vi satt till bords ropades mitt namn upp i högtalaren. Det var före mobiltelefonens tid.
Ett telefonsamtal från GPs nyhetschef i Göteborg rapporterade att jag omedelbart skulle bege mig till Karlskrona.
- Det står en rysk ubåt på grund där!
Jag trodde det var ett skämt men turligt nog hade vi inte prövat det goda vinet till maten och jag bröt upp, klädde om och skyndade till örlogsbasen i Karlskrona.
Där satt en vakt med benen på bordet och hade ingen som helst aning om någon rysk ubåt. Jag fick alltså som journalist avslöja för örlogsbasens vakthavande att det står en ubåt på grund utanför kajen. Medan vakten sökte efter någon som kunde ge besked, det tog lång tid,  kom ytterligare en journalist. Kollega från Kvällsposten.
Nu blev det fart på örlogsbasfolket.  Vi fick en intervju med cheferna.  Det blev stor artikel i topp på förstasidan givetvis. "Rysk ubåt på grund 50 meter från land".  Jag har tid
iningarna kvar och kan med intresse följa dramat dag för dag.
Gällde att snabbt fixa hotell.  Jag sände texten med s k Texasutrustning.  En form av  skrivmaskin/dator där kommunikationen sköttes som en fax.  En ton via telefonluren som placerades i särskilda fästen.
Modernt med den tidens mått och ren tur att jag hade med mig denna.
Dagarna gick och journalister från hela världen strömmade till. Sista presskonferensen gick på engelska och 250 journalister bevakad de senaste dagarna  händelsen.  I USA bröts ordinarie sändningar och vi förstod hur stort detta var.
Jag hade redan första kvällen frågat om det fanns kärnvapen ombord och detta förnekades på det bestämdaste.  I en rapport från Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar står på sidan 14 att en journalist från Göteborgs-Posten var den ende som redan första kvällen ställde frågan om kärnvapen. Ingen tog sedan upp den sakenn.

Kaptenen siktade på mig!

Flottan passade givetvis på att utnyttja pr-läget och ställde upp med båt som dagligen skjutsade ut oss journalister till ubåten. Detta irriterade befälhavaren ombord på ubåten givetvis.  Flera gånger riktade han k-pist eller vad det nu var för vapen rakt mot oss och när vi kom riktigt nära stod jag längst fram i fören på vår pressbåt.  När såg mynningen på vapnet och att han riktade det rakt mot mig tänkte jag:  Om man skjuter mig nu så blir världsberömd, men till ett orimligt högt pris.  Det var läskigt. Ser den här sekvensen ibland när TV visar bilder från dramat. Varför jag ställde mig längst fram kan man fråga sig men vad gör inte en journalist för att se det inte andra ser.

Kärnvapen ombord

Ångrar också att jag inte hade med en dosimeter som men mäter radioaktiv strålning med. Hade just gått en militärkurs några månader innan så jag kunde hantera denna. Hade varit kul att avslöja kärnvapenö
Detta fick nu istället statsminister Torbjörn Fälldin göra när han inför den samlade pressen kom med detta avslöjande som väckte  uppståndelse i hela världen.
Dagarna gick och jag stannade kvar hela tiden. Facket gillade inte så långa pass och ville byta ut mig men jag vägrade.  Dessutom ringde rektorn på Ramnerödsskolan i Uddevalla där jag hade några timmars undervisning i veckan denna period. Jag förklarade att han  får försöka hitta en vikarie eftersosm världens centrum just nu inte är Ramneröd!
- Nej det går inte, du måste hem, sa han.
Då sa jag definitivt upp mig från den fasta lärartjänst som jag under flera år var tjänstledig från.

Jag var alltså först på plan i Karlskrona denna ödesmättade dag när budet om utbåten kom. Jag gillar att vara först, det är en nyhetsreporters högsta önskan att just vara först. Helst ensam om nyheten. Att få toppen på förstasidan och löpsedlar  i GP i tio dagar i sträck händer inte så ofta! En kollega som skrev om Palmemordet slog dock mitt rekord.

 Sista biljetten från Torslanda

En annan händelse som jag är ensam om är en resa från Torslanda. När flygplatsen lades ner där ansvarade jag för de lokala tidnignar som bl a kom ut på Hisingen.  Jag köpte en biljett på SAS och kom överens med bolaget att jag skulle vara den absolut siste som steg ombord på det sista planet som lyft därifrån. Det gick till Köpenhamn.  Innehar alltså det sist utfärdade boardingkortet från Torslanda.  Inget saluvärde kanske men roligt för en nyhetsjagande journalist.
Sen åkte jag med till Landvetter direkt och då flög piloten runt runt och skojade  med oss och sa att han hört talas om en ny flygplats i Göteborg men kunde inte hitta den.  Mer leenden än skräck spred sig i kabinen.
Detta är två händelser där jag varit först och sist under mina många år som murvel.
Karl-Eric Magnusson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar