Allt hänger ihop.
Medieföretaget Stampen har för lånade pengar köpt ett imperium. Men lån kostar. Förr eller senare skall pengarna tillbaka och under tiden ska räntorna betalas. För att ha råd med det här måste man spara (förutom när det gäller utdelning till ägarfamiljen Hjörne).
Och sparbetingen gäller inte minst flaggskeppet GP - men att låta verksamheten drabbas när det gäller en tidning är vanskligt. En tidning står och faller med bra journalistik, och dylik kostar pengar. Ekvationen är hur enkel som helst.
Det är därför publicister slåss med näbbar och klor för att behålla någorlunda starka ekonomiska muskler när direktörer och controllers kommer med sina rödpennor.
Problemet för GP är att det inte finns en publicist så långt ögat når nere vid Polhemsplatsen. Det är soprent, och den som skulle ha lite ambition kvävs av ledningen. Styrelsen har nämligen tillsatt en redaktionsledning vars arbetsuppgifter inte har ett dugg med publicitet att göra. Innertrion Krönlein, Jonzon och Goliger är väl i det avseendet den svagaste uppställning man kan tänka sig.
Men de är duktiga på att lyda order. Det är därför chefredaktören ser det som en framgång när den ena journalisten efter den andra lämnar GP. Det har varit rena lämmeltåget genom dörrarna, och det är tunga pjäser som valt att fly Hjörnes borg.
Utrymmet räcker inte för att räkna upp alla högklassiga journalister och fotografer som sökt sig andra arbetsplatser men avtappet är av den omfattningen att vilken normal arbetsgivare som helst borde bli orolig, för att inte säga skräckslagen
Varför vill dugligt folk inte jobba kvar på GP? Det är den första frågan ledningen borde ställa sig.
Men icke. Istället är det en förnöjsamhet som sprider sig. Det är inte bra folk som försvunnit. Det är ett antal kostnadsställen.
Hur skall vi klara oss när vi dränerats på så otroligt mycket kvalitet? Det borde vara lednigens andra fundering, men den dyker inte upp just på grund av avsaknaden av publicister.
Det säger sig självt att ett tapp av duktig arbetskraft i den här storleksordningen får konsekvenser. Det krävs inget geni för att räkna ut den saken. Det blir ju inte bättre av att många av dem som av olika anledningar stannat kvar tappat sugen.
En tidningsredaktion är inte en arbetsplats vilken som helst. Den går inte att drivas efter någon mall från Handelshögskolan. En redaktion är (eller borde vara) en frustande arbetsplats fylld av kreativitet och oftast egensinnade men passionerade människor. Det är kött och blod, ibland blixtsnabba beslut som kräver mod och improvisationsförmåga. Samtidigt måste det finnas ansvar och omdöme, men det skall blandas med framfusighet och uppkäftighet. Till detta kommer en osviklig förmåga att, ofta under stress, kunna formulera sig eller redigera en sida. Dessutom är en utomordentlig social kompetens nästan en nödvändighet.
Det finns inte många människor som på en och samma gång uppfyller alla de här kraven. Därför är riktigt bra journalister en bristvara.
Om man förlorar de man har märks det, om man säger så.
Och det märks på GP. Tidningen har blivit sämre. Nu till den milda grad att alltfler funderar på om den där prenumerationen verkligen är värd pengarna. Tidningen är illa ute. Upplagan bara sjunker och styrelsen har nog bitit sig själv i svansen.
Glömde för övrigt några omdömen om bra journalister och publicister. De står upp för principer, kan vara både stökiga och bråkiga och lyder inte alltid ägarnas minsta vink. De slåss för andra värden än de rent ekonomiska och blir då stundtals obekväma.
Och dylika figurer vill vi ju inte ha...